Den 23 juni, två dagar innan min efterlängtade semester får jag en blödning och åker direkt in till sjukan livrädd att något har hänt med barnet. Allt ser bra ut på CTG och tillväxtultraljud men jag blir inlagd för observation. Två dagar senare märker jag att fostervattnet börjar sippra ut och ny panik utbryter. Läkarna är dock lugna och säger att det gör inte så mycket för att det fylls på hela tiden. Nya ultraljud görs och man mäter vattenmängden. Den minskar i stadig takt och verkar inte alls fyllas på.
Man proppar i mig mediciner som ska stoppa barnet från att komma. Jag är bara i v 29+2. Det var antibiotika, bricanyl, cyklokapron mm.
Natten mellan den 6-7 juli börjar sammandragningarna igen. Läkaren har på morgonen sagt att det är fullt på förlossningen så kommer barnet nu får vi åka till Örebro. Man ger spruta med Bricanyl och tabletter.
Det hjälper inte denna gång och smärtan börjar bli olidlig. Jag ringer Magnus och samtidigt som han kommer åker vi ner till förlossningen, som tur är finns det nu plats. Fram med lustgasen denna underbara uppfinning.
1 timme och 45 minuter senare kommer barnet ut. En kille!!
En barnläkare och sköterska står beredda att ta honom till akutrummet för undersökning. Magnus följer med och jag blir kvar funderandes över om han kommer att klara sig.
Inga kommentarer:
Skicka en kommentar